Om strävan

På Närsholmen är sikten är fri, horisonten oändlig och det är mycket himmel. Det är som gjort för långa obrutna tankar. Idag har min tankar seglat fritt kring ord som längtan, strävan, drivkraft.
I mina möten med chefer som deltar i ledarskapsprogrammet The Human Element möter jag starka, kapabla, otroligt kompetenta människor. En gemensam nämnare för alla är att dom förstår att det ledarskap dom utövar är starkt kopplat till den egna självkännedomen, till självrespekt och förmågan att förstå och hantera sina egna känslor, tankar och reaktioner. Ledarskap är ett hantverk som kräver ständig utveckling, ett pågående utforskande förhållningssätt till mig själv, till andra och till grupp.
En gemensam nämnare för alla är det högst mänskliga behovet att få känna sig betydelsefull, kompetent och omtyckt. En ständig och daglig strävan efter det får ibland den starkaste att ge upp en del av sig själv. Det är inget som helt plötsligt bara blir, det är ett mönster, som när vi utforskar det, visar sig på det mest skiftande vis. Och det är ett lågfrekvent urholkande av den egna självrespekten. En känsla av energilöshet, vanmakt eller oro för att inte vara omtyckt smyger sig sakta på. Tröttheten, olusten, osäkerheten och kanske rädslan för att bli ”ertappad som en fejk” börjar ta plats. Och bortom kröken hissas en liten röd flagga som varnar för utmattning. Men den blundar vi för.
För att förstå det som händer behöver vi förstå oss själva. Vad driver mig? Är tex behovet av att känna mig betydelsefull (dvs att andra tycker att jag är betydelsefull) i själva verket något som inte gagnar mig i min ledarroll? Som gör att jag ger upp mig själv, blir otydlig, ”vindflöjel”, svårbegriplig i mina beslut, konflikträdd?
Att balansera den goa känslan av att vara betydelsefull med att sätta egna gränser, tydliga nej, vara öppen med mina längtor och behov kan av en del upplevas som en felprioritering i ledarrollen.  ”Jag är ju till för mina medarbetare”.
Ja, det är du på sätt och vis. Men jag lovar att ingen vill ha en chef/ledare som drivs av behovet att vara betydelsefull och därmed ger upp sig själv. Så hur förhåller du dig till att finnas till för andra – med bibehållen självrespekt?

Dela med dina vänner...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Share on LinkedIn
Linkedin
Email this to someone
email