Om att kalibrera den inre kompassen

7D351A5A-603D-4A0D-A7EB-6C70D45B0861

Jag vandrar längs havet för att finna mina svar.

Jag tycker mycket om att vandra i eget sällskap och jag brukar kalla mina solovandringar för walk & think.
Ofta har jag med mig ett speciellt tema jag reflekterar runt, något som jag till och från under en tid funderat på och som rör mig själv. Bara mig själv. Det är liksom vitsen med walk & think, att ge mig själv utrymme för egenreflektion.
Periodvis är vardagen fulltecknad av uppdrag och känslan av tidsbrist.  För egen del hanterar jag det genom att föra ett samtal med mig själv om att, ja, just nu är det så här och säga ok till det, att acceptera. För en del av oss är att acceptera lika med att ge upp, för mig är acceptera att sluta strida och kämpa och omdirigera min energi inåt.  Att reflektera kring mig själv, mina tankar, mina behov, rädslor och längtor. Det är det jag ger mig själv på en walk & think.
Vid några av vårens vandringar har  tankarna rört sig kring mina behov och rädslor utifrån skam och sårbarhet.
Skapar jag begränsningar för mig själv?
Vad vinner jag i så fall på dessa eventuella begränsningar?
Hur står det egentligen till med mitt inre mod?
Jag möter ibland människor som byggt en järnridå kring sig själv för att slippa komma i kontakt med sin sårbarhet och det väcker sån sorg hos mig.
Hur har jag det med min sårbarhet och hur tar jag hand om den? Hur lever jag min sårbarhet?
Tar jag fullt ut ansvar för min sårbarhet och står för den?

När jag kommer hem har tankarna klarnat, svaren finns där mer eller mindre tydliga. Kanske har jag ett jobb att göra för att ta något nytt steg i mitt eget liv. Det inre modet kanske behöver tränas upp, luftas lite. Vädra det inre modet och minnas att tålamod är att ha mod att tåla. Tåla att var sak har sin tid.
Och att mod är inte alltid högröstat. Mod kan också vara den stilla röst som mot slutet av dagen viskar – jag provar igen i morgon.